Life is a maze and love is a riddle
I don't know where to go
I can't do it alone
I've tried
And I don't know why
När man är ute och reser, flyttar till ett helt nytt ställe eller bara lämnar boet för ett tag, så sätter det så himla mycket på prov.
Det värsta, och kanske det bästa, är att man verkligen inser vilka vänner som är ens äkta vänner och vilka som inte är. Efter att jag nu har varit borta från Sverige i ca 10 veckor har jag insett. Ingenting blir som man någonsin tänker sig, alltid händer det någonting oväntat. Jag trodde så mycket om vissa personer, men så visar det sig något helt annat. Att man betydde så mycket mindre än vad man trodde gav mig lite ångest I början. Men nu ser jag det som någonting nyttigt, lika bra att få reda på det någongång
Man ser saker med en annan vinkel, på ett helt annat sätt. Man förändras också, automatiskt, av alla intryck man får av den nya platsen man bor på, alla nya människor man träffar och den nya livsstilen man lever. Jag har iallafall blivit en annorlunda Louise pga allt nytt jag varit med om. Man inser precis vad man har där hemma, vad man saknar, vad man inte behöver och vad man kan leva utan. Man får reda på vad man behöver för att må bra, eller vad man behöver ändra på för att må bättre.
Jag vet att jag har förändras, jag tänker på ett annat sätt, prioriterar väldigt annorlunda jämtemot vad jag skulle gjort i Sverige. Hela mitt tankesätt är inställd på ett annat mål. Jag säger inte att det behöver vara, eller är, en bra sak. Det kan också självklart vara någonting dåligt, även om jag fortfarande är mig själv. Som ni, där hemma i Sverige, ni ser en helt ny sida av mig som ni inte sett förut. Ni kanske tar den som en dålig sak, eller missuppfattar det helt. Men mina prioriteringar är viktigast, för mig. Och min högsta är att må bra, trivas med vart jag är och vilka personer jag har nära mig. Det är livsviktigt.
Jag lär känna mig själv varje dag. Det finns så mycket som man inte visste om sig själv innan man ser det. Jag tackar mig själv för att jag uppfyllde en av mina drömmar och förbättrar mig själv på vägen till nästa dröm.
Ett steg bak, två steg fram.
Jag hoppas att ni alla, nya som gamla vänner och bekanta, tar hand om er. Mår bra och lever väl. Jag saknar er väldigt mycket men önskar inte ett dugg att jag vore hemma. Önskar att ni allihopa vore här.
Har nu laddat på med internet, så är tillgänglig för bloggning och skyening för de intresserade!
Ska självklart berätta om bali, det var en underbar resa och jag längtar verkligen tillbaka.
Vi hade en otroligt dålig start när vi väl hade landat i Bali. Kom dit på kvällen och hade inget hotell att sova på, så vi bad taxichaffisen att köra oss till första bästa! Första bästa var dock inte bra nog, inte andra heller. Men det tredje hotellet han visade oss tog vi. Så checkade in, duschade, och ut och käkade. Landade på något vänster på en stor reggaebar, just också på Bob Marleys födelsedag. Och vips så var vi fulla båda två och hade ingen aning om vart vi skulle när vi väl skulle hem. Efter en lång mopedresa med en random local så var vi "hemma" på hotellet.
Morgonen efter hade vi en personlig chaffis som skulle ta oss på lite olika aktiviteter. Först ut var en strand med olika vattensporter osv. Först åkte vi Jetski, sen åkte Neal wakeboard. Sen åkte vi ut och snorklade lite, och sen vidare mot en sköldpaddsö. Där kunde man gå runt i vattnet bland havssköldpaddor och ta upp och hålla de mindre krabaterna.
Chillade i båten, drack öl och mådde bra på väg tillbaka till fastlandet. Sen plötsligt händer det.
Jag hör att killen som kör båten skriker och viftar med armen, riktar blicken och ser en Jetski nästan bokstavligt talat flygandes mot oss. Jag hinner tänka "vi kommer dö" innan den kraschar rakt in i sidan av båten. Jag har hunnit ställa mig upp och ser kinesen som körde Jetskin flyga rakt in i båten med huvudet före. (tur för honom för han kan ju inte simma). Det första jag gör är att kolla så han är okej, han kunde inte engelska men verkade ok.
Kollade mot Neal som satt någon meter ifrån mig och där hade vi någon som inte var okej! Hans kropp visade smärta och hans ansiktsuttryck visade ännu mer smärta. Jag försökte komma fram till honom men stora bitar av båt var ivägen, så tog upp dem och kastade iväg. Väldigt dramatiskt just denna del för jag hade panik som trodde han var döende. Kom fram till honom och började kolla efter blod eller skärsår men hittade inget. Hade svårt att få kontakt med honom först men sen vaknade han till. Började skrika på kinesen som nu satt i båten och gav mig sen tecken på att han var okej. Dock kunde han inte röra på sig. Jag skakade av chock, kunde knappt prata pga darret i rösten. Som tur var så var vi ganska nära stranden, för det stora hålet i båten resulterade i att båten tog in vatten och vi sakta började sjunka.
Väl på land hade alla fått reda på händelsen för där stod det minst 20 pers väntades på oss. Eftersom Neal inte kunde röra sig började jag skrika på assistans.
Tänk er en hysteriskt panikslagen Louise stå och skrika "just get him out from this fucking boat!!".
In i en van som tog oss till en liten doktorsklinik. Där konstaterade hon att vi var tvungna att röntga benen så vidare mot sjukhuset. Väl på akuten skulle han undersökas och röntgas och allt vad det var!
Jag fick fylla i alla hans uppgifter och skriva under alla papper, fyllde i så mycket jag kunde vilket var inte så mycket.
Försökte skoja lite med doktorn också men hon hade tydligen ingen humor. En fråga var om Neal var gravid, kryss ja eller nej. Slängde in en kommentar om att det är en sak jag säker på att han inte är iallafall! Så pekade bara doktorn på Nej-krysset och tittade med oroad blick på mig.
Efter några timmars väntan för min del, kunde vi äntligen lämna sjukhuset och fick skjuts till hotellet.
Var en påfrestande, kul/inte kul dag och allmänt galen dag så vi var ganska utslitna efter det.
Tur att tidigt morgonen därpååkte vi vidare till Gili Islands!
Utanför Bali finns en ö som heter Lombok. Utanför den ön finns det tre små öar som alla är Gili Islands. Vi tog en speedboat till den största som kallas Gili Trawangan och det är PURE PARADISE.
Vita stränder, blått/grönt vatten, inga fordon, tystnad, reggae, bungalows. Its awesome!
Här chillade vi i fem dagar, badade, solade, drack, käkade, sov, njöt och relaxade. Mådde sjukt bra helt enkelt!
Tydligen fanns det ganska många svenskar på ön, jag hörde lite svenska hit och dit. Pratade också med några svenskar som bosatt sig där ute. Vi funderade ärligt talat på att göra detsamma....
Tillbaka i bali en sista dag och den var fylld med shopping och strandhäng! Det var också alla hjärtans dag så stranden var proppad med folk jämt innan solnedgången. Det var tokfint!
Sen var det dags att säga hejdå till alla härliga locals vi träffat för att sedan flyga hem till Darwin igen. Varken jag eller Neal var ett dugg sugna på att åka hem och tillbaka till jobb. Inte när man upplevt vad man kan göra istället!
Sama-sama <3
